Utö - Gruvbryggan Norra

Generelt

På Utö är det liv och rörelse under sommaren. Men Utö är inget "Sommarland", här finns en stor bofast befolkning som håller ön levande även vintertid. Utö är definitivt besöksvärt, och här finns mycket mer att se och göra än på seglarmetropolen Sandhamn. Under högsäsong kan det vara trångt i Gruvbryggans norra gästhamn, men det finns fler och mindre utnyttjade platser i den södra hamnen, se hamn 335. Det som lockar på Utö är kanske i första hand gruvorna och gruvbyn på gångavstånd från hamnen, men på Utö finns verkligt fina utflyktsmöjligheter. Den som vill promenera bör sikta in sig på vägen norrut mot Kroka, eller österut till de fina badklipporna vid Rävstavik. För den som hyr cykel öppnar sig ännu större möjligheter söderut mot Edesnäs och till sandstränderna Södra Sand på Utös sydöstra del, eller kanske vill man ta sig ända ner till Ålö, där finns Storsand och de fina gammelskogsmiljöerna. Vill man inte ge sig på utflykt finns café, serveringar och värdshus, hantverksbodar, bageri och matbutik inom bekvämt räckhåll från hamnen. Utö har en färgstark historia. Redan på medeltiden upptäcktes den högkvalitativa järnmalmen, och under den mer än 700-åriga gruvdriften på Utö har drygt 2 miljoner ton järnmalm brutits och förädlats till järn i mängder av olika små masugnar i stora delar av landet. Utös malm förädlades märkligt nog även i små hyttor i det inre av Hälsingland. Det är inga små hål i berget man gjort, dom är nu vattenfyllda och man har svårt att förstå hur djupa dom egentligen är, i Nyköpingsgruvan kan man stoppa ner ett Kaknästorn och ändå ha 60 meter vatten ovanför. Ett litet gruvmuseum invid värdshuset berättar mer om den mödosamma malmhanteringen. När gruvbrytningen upphörde i slutet av 1800-talet köptes ön av en tvivelaktig entreprenör som plundrade den på allt som gick att omsätta, inklusive all skog. Den utplundrade ön såldes därefter till grosshandlaren Levin, som hade en mer människovänlig inställning och ville göra ön till ett sommar- och badparadis. Man får nog säga att han lyckades. Till Utö lockades konstnärer, författare, seglarsocietet och "vanligt folk". Utö levde upp, men utan den misär som rådde under gruvtiden. Andra världskriget krävde militär närvaro på denna strategiskt placerade ö, och än idag finns skjutfältet kvar och används, även om man röjt upp och nu tillåter vistelse på området när inte övningar pågår. På 1970-talet gjorde Skärgårdsstiftelsen en jättesatsning på Utö för att behålla en levande skärgård. Det blev omdebatterat, men idag är nog alla nöjda och tacksamma över hur satsningen utföll på lång sikt.