Husarö

Generelt

Husarö är absolut värt ett besök. Gästbryggan kanske inte är den allra mest välkomnande och skyddade i skärgården, men det uppvägs av att det finns mycket att se och göra iland. Bymiljön i anslutning till hamnen är fortfarande idyllisk och väl bevarad med sina röda skärgårdshus, lotsmuseet är en sakkunnigt återskapad lotshemsmiljö med många fina detaljer, och magen kan få sitt hos Husarö Lanthandel, som är en mycket trivsam skärgårdsbutik hundra meter väster om gästhamnsbryggan. Lanthandeln drivs av strävsamma och vänliga paret Henkan och Kattis, med starkt lokal förankring. På eftermiddagarna i juli finns den lilla serveringen "Efter tre" utanför butiken, ingen lyxkrog, men väldigt avspänd och familjär stämning. En mindre butik med mer begränsade öppettider finns i anslutning till gästhamnen. Om gästhamnsbryggan vid macken känns oskyddad eller mindre lockande kan det gå att efter förfrågan få ligga vid lanthandelns besöksbrygga väster om ångbåtsbryggan, men var försiktig med sandbankarna som vandrar ut från Husarösidan, håll närmare ön Skeppholm i söder och gira inte in för snävt mot lanthandelns brygga. Husarö är som gjort för promenader. Genom byn och österut går ett vindlande vägnät genom öns sommarbebyggelse som inte alls är så sterilt hopgyttrat som man kunde misstänka, utan ganska varierat. Vill man hellre vandra på stigar i obebyggd natur söker man sig västerut, den öhalvan är relativt orörd och har många fina stigar. På fem minuters promenad österut från hamnen når man en fin och barnvänlig badstrand, en annan badstrandspärla ligger vid Kallviken i nordost, men dit är det längre att gå, närmare 2 km. Husarös vägnät är så omfattande att man en gång om året, på Husarödagen sista helgen i juli, arrangerar "Husarö marathon" där längsta slingan är en mil. På Husarödagen förekommer även en årlig marknad med vad därtill hör. Över huvud taget har Husarö en mycket lång och traditionsrik historia, det började på 1600-talet när en lotsplats växte fram här för att ta båtar genom den krångliga Husaröleden mellan Sandhamn och Furusund, där nya lotsar tog vid. På 1800-talet fanns ett tiotal lotsar stationerade här. Så småningom blev leden utprickad och krävde inte längre lotskunskaper, år 1912 lades stationen ner och ön började avfolkas. På 1950-talet fanns bara en enda person bofast här. Men det vände! Nu bor uppåt ett 30-tal permanent här. En glädjande utveckling i en avfolkningsbygd. Många namnkunniga personer har haft sitt sommarboende på Husarö, det här var ungefär så långt ut mot havsbandet man kunde komma med ångbåten i början av 1900-talet. Här hittade Elsa Beskows Putte sin blåbärsskog, och här kunde Per-Albin Hansson koppla av politiken och vara vanlig svensson. På Husarö var man också - okänd - föregångare till den jordgubbsodling som senare blev så ekonomiskt viktig på andra öar. "Möjagubbar" var ett begrepp, men det var faktiskt här på Husarö man experimenterade fram den särskilt tåliga sort som sedan fick stor spridning på andra håll. Som jordgubbsgödning var stockholmarnas latrin eftertraktad, mest åtråvärda var pråmlasterna från Södermalm, dom som kom från Östermalm innehöll mest papper...