Toftö

Generelt

Toftö ligger nordväst om Skärhamn och är en del av Toftenäs naturvårdsområde, som förutom själva Toftenäs på fastlandet omfattar en del av öarna väster om Skärhamn. Typiskt för dessa öar är att det är de kuperade och mäktiga bergsryggarna i ost–västlig riktning med mellanliggande sprickdalar som dominerar. Bergsryggarna saknar vegetation och har skapats genom vittring och erosion. Strandområdena och de grunda områdena i de långsmala vikarna har en rik flora och ett varierat fågelliv. Under den stora sillperioden på 1700-talet låg tre trankokerier på ön. På flera ställen kan du se lämningar av bosättningar efter de så kallade strandsittarna som levde av fiske och småskaligt jordbruk på 1600-talet. Ta på bekväma skor och gör en rundtur på ön för att titta efter gamla hus och husgrunder. Det är cirka 6 kilometer runt hela ön. Dess högsta punkt kallas Skånke huvud. Där uppe finns ett utrymme i berget, med tre väggar som bär spår av eld. Ett bloss där kunde lätt lura nattliga sjöfarare in bland skären utanför, så att de gick på grund och skeppen kunde plundras. En intressant sägen berättar att när det blåste upp och Toftöbornas svält och nöd blev för stor, bad de en bön till Gud om att han skulle välsigna stränderna med vrak. Då skulle de kunna plundra dessa. Men plundring var givetvis strängt förbjudet och straffet var hårt. Från 1692 till 1831 hade Dykeri Companiet monopol på vrak och fynd. Och för den som hade ihjäl besättningsmän eller lurade skepp väntade döden. Många dykare kommer hit nu också, för på Toftö finns tre djupa vikar i väst, som i alla tider varit rika på vrakgods. Området är som en skeppskyrkogård, och en sägen berättar att prästen i Sibräcka och hans son, Hans Kock, anklagades för att ha deltagit i plundringar utanför Härön vid juletid 1717. Han ska då ha flytt och gömt sig i grottan på Toftös sydvästspets, som sedan dess kallas Kockens Uhl (lya).