Tanumstrands gästhamn

Generelt

En dryg sjömil söder om Grebbestad ligger Tanumstrands hotell-, spa- och konferenscenter som även har en fin gästhamn – ett paradis för barn i alla åldrar. Här finns ett stort familjebad med vattenrutschkana, pool och bubbelpool, ett spa med åldersgräns 16 år som förbokas, lekplatser, minigolf och cykeluthyrning. Vill du paddla kajak kan du hyra en och du kan också ta med en guide och få en paddelkurs. Dykcentret gör det möjligt att få en lyckad dag för de som vill utforska havsbotten. Det finns träningsmöjligheter ute och inne och det är fina promenadstigar i området. Till Grebbestad är det 2,5 kilometer att gå. Dagligen erbjuds Beach Club med bar och vissa dagar live-underhållning, och du kan avsluta kvällen med en god måltid i restaurangen. Vill du bada i havet kan du göra det från brygga eller från sandstranden söder om anläggningen. Där är det gräs, klippor och en beachvolleybollbana. Några kilometer söder om Tanumstrand ligger Vitlycke museum, som är ett av UNESCO:s världsarv. Det finns hundratals hällristningar från bronsåldern inom ett område på 50 kvadratkilometer. Dessa säregna bilder är inristade på berghällar och de största hällristningarna befinner sig precis intill museet. En av ristningarna, Vitlyckehällen, är 22 meter lång och kan vara världens mest kända och mest besökta hällristning. Området har 170 skålgropar och närmare 300 inhuggna figurer. Den mest kända ristningen föreställer ett brudpar där en man och en kvinna kysser varandra. En spektakulär upplevelse är att se hällristningarna i mörker och se hur figurerna kommer fram i ljusskenet. I anslutning till museet ligger en rekonstruerad bronsåldersgård med hus gjorda av lera och halm. Här kan du studera hur människorna levde för 3000 år sedan. På vägen in till Tanumstrand passerar du Manholmen som ligger 600 meter norr om hamnen. Här ligger en kolerakyrkogård från 1800-talet där många av Grebbestads invånare begravdes. Man hade stränga regler för att försöka undgå kolerasmittan som härjade i Europa och övriga världen på 1800-talet, men till slut var man tvungen att ge upp. På flera platser dog över en femtedel av befolkningen. Man ville få bort de döda från samhällen och byar så snabbt som möjligt, och därför anlade man kyrkogårdar långt ute på öarna.