Runnö - Långglo

Generelt

Den slingriga inre farleden mellan Oskars-hamn och Påskallavik och vidare till Mönsterås går genom de mycket grunduppfyllda vattnen innanför Runnö, en av de större öarna i Kalmarsund. Runnö har relativt nyligen avsatts som naturreservat, och det är egentligen synd att möjligheterna för besök är så små. Runnös natur är säregen, och här kan geologer gå i spinn över att få möta Sveriges äldsta kvartsitberggrund sida vid sida med den kambrosilurberggrund som är Sveriges yngsta. Naturen på Runnö är numera huvudsakligen orörd och består till stora delar av gles tallskog på lavtäckt sand, men ön har brukats av fiskare och bönder i årtusenden, här finns mängder av arkeologiska fynd från lång tid tillbaka. I slutet av 1800-talet bodde närmare 100 personer permanent här, nu är det ingen. Men på sommaren är det liv och rörelse i Norrgården och Sörgården. Runnö har ingen hamn utöver den skyddade och mycket grunda vik på västsidan som bara rymmer Sörgårdsbefolkningens småbåtar. Norrgårdens boende får hålla tillgodo med den öppna stranden mot Påskallavik. Runnös bymiljö är genuin och i anslutning till Sörgården står den kvarvarande kvarnen som utgör ett väl synligt sjömärke. Möjligheterna att besöka Runnö inskränker sig till att i ostliga vindar svajankra på Runnös västsida och ta jollen in, eller att efter förfrågan be om lov att högst tillfälligt få utnyttja byalagets gemensamma L-formade betongbrygga – Södra Bryggan – söder om ön med kvarnen. Ett mindre påträngande alternativ är att svajankra i den nordliga viken Långglo. Ankringsdjupet är bra, men längs stränderna är det långgrunt, så landförbindelsen måste skötas med jolle. Från Långglo går det dock stigar ner till byn.